Debattinlägg arkitekturmodeller vs renderingar

Till hösten är det dags för en ny omgång föreläsningar i kursen "den internationella samtidsarkitekturen". Här kommer lite sommarläsning så länge med ett debattinlägg som har fått en del uppmärksamhet bland arkitekter.

Datagenerad eller fotograferad kan aldrig förmedla en dynamisk, tredimensionell verklighet tillfredställande och tillräckligt.

Flera medier har de senaste veckorna uppmärksammat hur “arkitektskisser förvränger verkligheten”. En artikel av Victor Barth-Krohn i DN 21/2 om huruvida glättiga reklambilder av framtida arkitekturprojekt talar sanning om både social miljö och storlek på byggnader har dragit igång en bred diskussion på nätet och även i annan press. Tidningen Mitt i Södermalm publicerar få dagar senare (26/2) en artikel om att medborgarna känner sig “lurade” av en illustration av Hornstullshuset.

Det intressanta och avslöjande i dessa artiklar och efterföljande debattinläggen är att den tvådimensionella representationen uppfattas att lämna för mycket tolkningsutrymme och att tolka dessa bilder behöver expertisen att se bortom den glättiga ytan och de lekande barnen. På så sätt är det här ett viktigt och välkommet inslag att få allmänheten intresserad att titta närmare på arkitekturprojekt och få kunskap om vad man skall tänka på när man tittar på en arkitekturillustration. (eller vilken illustration av fysiska föremål som helst egentligen)

Ännu viktigare är dock att reflektera om huruvida ett beslut om en ny byggnad eller stadsdel enbart kan fattas via 2-dimensionella representationer. Framförallt om icke professionella som allmänheten, politiker och inte minst nyttjaren skall bedöma arkitektur och dess påverkningar av omgivningen. Därför förvånas jag varje gång det inte krävs en fysisk modell när ett förslag presenteras. I många av våra grannländer är det fullständigt otänkbart att genomföra en tävling utan modell av förslaget och omgivningen, även om juryn utgörs av professionella arkitekter och planerare. Vissa beslut kan helt enkelt enbart avgöras genom detta enkla och kraftfulla medium som tillåter åskådaren att byta perspektiv, vy och förnimma ljusets kvaliteter i förslaget samt känna skalan och volymen av den föreslagna bebyggelsen i förhållande till omgivningen.

En datagenerad bild, men även ett fotografi kan aldrig förmedla en dynamisk, tredimensionell verklighet. Varje tvådimensionell representation är ett tillplattat, genom ett objektiv “förvrängt” utsnitt av det tredimensionell, ett fryst ögonblick med förutbestämd belysning och innehåll.

En digital 3D modell eller film är ett värdefullt instrument att framföra visioner och nå en bred publik, men har aldrig den objektiva och direkta kommunikationen som en fysisk modell kan åstadkomma.

Om författaren: 

Sigrid Zenger är arkitekt, utbildat i Tyskland och Sverige och delägare av arkitektfirman oxygen architects.

Hon är även kursansvarig för ”Den internationella samtidsarkitekturen” på KTH.