Till hösten är det dags för en ny omgång föreläsningar i kursen "den internationella samtidsarkitekturen". Här kommer lite sommarläsning så länge med ett debattinlägg som har fått en del uppmärksamhet bland arkitekter.
Datagenerad eller
fotograferad kan aldrig förmedla en dynamisk, tredimensionell verklighet
tillfredställande och tillräckligt.
Flera medier har de senaste veckorna uppmärksammat hur
“arkitektskisser förvränger verkligheten”. En artikel av Victor Barth-Krohn i
DN 21/2 om huruvida glättiga reklambilder av framtida arkitekturprojekt talar
sanning om både social miljö och storlek på byggnader har dragit igång en bred
diskussion på nätet och även i annan press. Tidningen Mitt i Södermalm publicerar
få dagar senare (26/2) en artikel om att medborgarna känner sig “lurade” av en
illustration av Hornstullshuset.
Det intressanta och avslöjande
i dessa artiklar och efterföljande debattinläggen är att den tvådimensionella
representationen uppfattas att lämna för mycket tolkningsutrymme och att tolka dessa
bilder behöver expertisen att se bortom den glättiga ytan och de lekande
barnen. På så sätt är det här ett viktigt och välkommet inslag att få
allmänheten intresserad att titta närmare på arkitekturprojekt och få kunskap
om vad man skall tänka på när man tittar på en arkitekturillustration. (eller
vilken illustration av fysiska föremål som helst egentligen)
Ännu viktigare är dock
att reflektera om huruvida ett beslut om en ny byggnad eller stadsdel enbart
kan fattas via 2-dimensionella representationer. Framförallt om icke
professionella som allmänheten, politiker och inte minst nyttjaren skall bedöma
arkitektur och dess påverkningar av omgivningen. Därför förvånas jag varje gång
det inte krävs en fysisk modell när ett förslag presenteras. I många av våra
grannländer är det fullständigt otänkbart att genomföra en tävling utan modell
av förslaget och omgivningen, även om juryn utgörs av professionella arkitekter
och planerare. Vissa beslut kan helt enkelt enbart avgöras genom detta enkla
och kraftfulla medium som tillåter åskådaren att byta perspektiv, vy och
förnimma ljusets kvaliteter i förslaget samt känna skalan och volymen av den
föreslagna bebyggelsen i förhållande till omgivningen.
En datagenerad bild, men även ett fotografi
kan aldrig förmedla en dynamisk, tredimensionell verklighet. Varje tvådimensionell
representation är ett tillplattat, genom ett objektiv “förvrängt” utsnitt av
det tredimensionell, ett fryst ögonblick med förutbestämd belysning och
innehåll.
En digital 3D modell
eller film är ett värdefullt instrument att framföra visioner och nå en bred publik,
men har aldrig den objektiva och direkta kommunikationen som en fysisk modell
kan åstadkomma.
Om författaren:
Sigrid Zenger är arkitekt, utbildat
i Tyskland och Sverige och delägare av arkitektfirman oxygen architects.
Hon är även
kursansvarig för ”Den internationella samtidsarkitekturen” på KTH.
